Man vet att man är i Bangkok när…
… sjuktransporten hämtar i god tid på hotellet, personalen både på hotellet och SOS International är hjälpsamma och vänliga på riktigt
… trafiken flyter på förvånansvärt bra trots 8-10 miljoner och massor av moppar, knappt ens någon som tutar
… efter kontroll av läkarintyget är det inga problem att få en rullstol med assistans genom hela flygplatsen
… loungen där vi får pusta ut i väntan på avgång är ren, snygg, dämpad, med bra urval av enkel mat och tidningar

Man vet att man ska med ett flyg till Kina när…
… mannen bredvid i loungen som större delen av tiden har snarkat lite gulligt, börjar piggna till och ringa sina bekanta i Kina via högtalarfuntionen på sin mobil
… när de som köar bakom vid incheckningen hela tiden står lite för nära och tjongar in i ens ryggsäck, hela tiden

Man vet att man har landat i Shanghai när…
… medpassagerarna hinner börja prata i sina mobiler och knäppa upp sina bälten ungefär samtidigt som landningsstället och landningsbanan möts
… assistansen som faktiskt står och väntar vid ankomstgaten, inte bryr sig stort mycket mer än att titta på A:s boardingkort och säga nej, hm, såvitt vi såg var vi de enda som rullade på i BKK, tursamt nog kunde A gå sjäkv om än lite långsammare än vanligt
… man ser assistansen lite förstrött rulla bort den tomma oanvända rullstolen mot ett förråd

Men det som är bra är att…
… immigrationen är snabbare än nånsin, nästan ingen kö
… det incheckade bagaget har fått prio och kommer ut bland de 10 första väskorna
… världens bästa MinHua som vanligt har placerat sig så att man hittar honom direkt i ankomsthallen, och som vanligt har parkerat smart och nära och kör lika smidigt som vanligt genom stan
… man kommer hem till sin lgh och får packa upp och sätta en tvättmaskin
… man inser att man har köttfärssås i frysen och kan fixa en pastamidag utan att behöva gå ut

Vi är på gång!
Och om lite drygt en vecka, nästa flyg – Landvetter!

En kvällspromenad i värmen, kolla efter något enkelt att äta. Några återvändsgränder med barerna som man tror att man ska se i Bangkok, lite för mycket trötthet, tillbaka till hotellet för middag istället. Bättre att spara orken.

Tidigare idagh. Några sista kontroller, samtal med läkarna, funderingar på hur vi jobbar vidare med detta hemma i Sverige. Intyg att det är OK att flyga imorgon.

Faktiskt var det mer jobbigt på sjukhuset idag än någon tidigare dag, tyckte M. På nåt vis nervös innan. På nåt vis börjar nog insikten om vad vi har varit med om de senaste tre veckorna hinna ikapp. Första undersökning, ovisshet, andra undersökning, besked, väntan på beslut om var göra vad, resa, ingrepp, väntan på besked, lugnande besked, återhämtning, och… nu ska vi ju om bara drygt en vecka flytta hem också? Ja, lite att fixa med de närmsta dagarna, inget oöverstigligt och på det stora hela under kontroll, men ändå.

En dag i taget var det ja!

Enligt Bangkok Post:

Jag tar mina små turer på hotellets löpband, det går ju inte att springa ute i 35 graders värme. Tror jag. Nu har lårkakan efter vurpan häromdagen slutat göra ont, bara fula skrubbsår på ena knät, haha!

Men här är en låt som jag blir glad av, och det är kul att springa till, även på ett £€¢¥~§!!! löpband…
Eurovision i sin bästa form! Och ett kul klipp att kolla på…
Bucks Fizz – Making your mind up, 1981:

Så många vänner jag har som har lärt mig en massa bra saker! AlJo har lärt mig säga ”såhär är det”.

Så, såhär är det.

Vi är i Bangkok sen i söndags för en dryg vecka sedan.
För ungefär 2 veckor sen gick A till ett sjukhus i SH och kollade vad det är som bråkat i magen en längre tid. Inget direkt svar, men en ny undersökning planerades och gjordes.
En tumör i ändtarmen.
För att göra en lång historia kortare, och nu med första delen av facit i hand. Försäkringsbolaget valde Bangkok för vård, och en titthålsoperation för att ta ut tumören gjordes i måndags för en vecka sedan. Tumören är sedan dess undersökt, och det finns ingen spridning i kroppen. Inget behov av kompletterande behandlling. Skönt.
A har såklart haft ont efter operationen, och diverse slangar in i kroppen, men dag för dag har allt sånt kunnat minskas.

Igår blev A utskriven från sjukhuset och återhämtar sig steg för steg, på ett hotell. De fem hålen på magen efter ingreppet är små och fina och under vattentäta plåster, så det går till och med att duscha. Magen börjar komma igång efter lång tid med väldigt lite mat, fasta inför undersökningar och operation, och dropp. Men det är en spinkig liten gubbe nu, verkligen.
På torsdag ny undersökning på sjukhuset, på fredag flyger vi tillbaka till Shanghai för att påbörja det sista inför hemflytten till Sverige, 28 juni som planerat.

Sjukhuset och personalen har varit fantastiskt bra. Tveklöst hade även sjukhuset i Shanghai kunnat göra ingreppet, men, det har nog varit skönt på många sätt att vara här i Bangkok. Det är lugnare. Folk är vänligare. På sjukhuset har personalen haft gott om tid att hjälpa. Känns bra även för mig som anhörig, jag har också kunnat vara lugnare och tryggare.
SOS International och If Försäkring jobbar i bakgrunden på likaså fantastiska sätt, och kommunicerar det som behövs allteftersom.
Vi är mycket tacksamma för den snabba och profesionella hjälp vi fått på så många sätt!

En dag i taget, det här fixar vi!

MHo, vet du!
Idag börjar livet med två siffror!
Grattis på din dag!

För 34 år sen var jag på ett födelsedagskalas för en tjej i min klass, och då var det en annan tjej som sa just så. Nu kommer ju din ålder att vara med två siffror tills du fyller 100 år!
Det var ju så bra sagt att jag aldrig har glömt det, men jag har inte känt så många som jag har kunnat säga det till förrän nu, perfekt att det blev till dig!
Kramar från oss, nu ses vi snart!

Jag kände ju på mig att jag inte gillar löpband. Tankarna på annat håll, vips fortsatte jag utan egen vilja i mitt makliga joggingtempo10 km/h hastighet bakåt i tangentens riktning, då är det rätt snabbt däremot, kan jag meddela.
Så pinsamt, upp igen snabbt och spela oberörd, men från 0 till 10 km/h var jag inte tillräckligt accelerationssnabb.
Svipp, en resa till i samma riktning, satan, såklart måste man ju stänga ner och starta upp igen, vaffaaaan… men men. Dessa knän har sett skrubbsår förut, inte värre än så. Självkänslan däremot ganska stukad. Haha! Klant.

Svensk skog plus denna. Inom en månad!