Vet inte. Lite rastlöst rotlös. Mer än vanligt. Svårt att komma igång. Trög i kroppen, sinnet.

Värmen gör att man nästan blir fånge inomhus. Som A sa, om det är kallt kan man ju ta på sig, men om det är för varmt, så finns det ju gränser för hur mycket man kan ta av sig? Inte ens när man sover kan man ha tillräckligt lite på sig, det blir ändå svettigt, vaknar av värmen när det blir uppåt 27-29 varma grader i sovrummet. För man vågar ju inte riktigt ligga i draget från luftkonditioneringen en hel natt.
Jobbet är inte riktigt igång pga att svenskarna i Sverige till stor del har semester ännu, blir nog inte fart förrän nästa vecka. Vet inte heller riktigt vilka av svenskarna på kontoret som har semester och kommer tillbaka, eller vilka som har flyttat tillbaka till Sverige? Hm.
Och en av kollegerna som flyttar hem nu den sista denna månad, flyttade hit i den planerade sändning folk som vi tidigare ingick i, men i sista minuten ströks från… så då hade vi också kunnat ”vara klara” nu? Konstig känsla. Man känner sig kanske inte riktigt klar här, men när så många flyttar hem och pratar om vad skönt det ska bli… så blir det en blandning av ”avundsjuka” och lite oro för hur fortsättningen ska bli, med mindre andel av sina landsmän, dvs bärare av detta företags kultur och värderingar. Hur blir det när det blir ”mer kinesiskt”?
Långa dagar, styrd av att åka med chaufför till och från jobbet. Alltid ha bestämda tider. Åka kl 7, framme kl 8, jobba till 1730-18, hemma 1830-19. Inte kunna flexa ut tidigare en dag om man känner ”nej, nu har jag avslutat det jag hade tänkt”, istället gå på stan, fika med nån kompis, mulla ut i skogen, eller, helt enkelt bara lämna jobbet tidigare.
OK. Här är nog några av sakerna jag saknar; flexibilitet, frihet, vardag, natur, familj, vänner; enkelt kunna göra det man plötsligt kommer på, höra av sig utan att tänka på vad klockan är och tidsskillnaden.

Var är hemma nu då? Åkte vi hem till Sverige, Gbg, Umeå, Eksjö? Åkte vi hem när vi åkte tillbaka till Shanghai?
Inte så att det är några större problem att inse att det är ca 13 månader kvar här, och att de första 11 ju gick rätt snabbt så att det egentligen är ganska odramatiskt. Att känna att vår lägenhet här är OK, även om den är en tillfällig hållplats i livet. Eller att det inte alls känns jobbigt att några andra bor i vårt hus, det gör det inte det minsta. Men jag saknar nog vår ”normala svenska vardag”, det är nog det som är haken.

Att komma tillbaka till Sverige var enkelt och svårt samtidigt. Har inte längtat till Sverige så mycket att det varit jobbigt att vara här, men visst var det skönt att komma till en svensk sommar när den är som bäst. Det luktade sommar, det var nog det mest bestående intrycket. Men lite konstigt att bo på hotell i den stad där man egentligen bor. Och lite konstigt att bo 3 veckor i resväska hos närmaste familjen, inga problem det heller, men en känsla av att allt bara är tillfälligt. Livet har pausat, liksom? Eller går på ett parallellt spår ett tag, innan man växlar in på det vanliga igen?

Jaja. Amatörfilosofi och monolog som vanligt. Ursäkta, men det kanske hjälpte mig att reda ut lite vad som skaver. Och komma loss! På återhörande!

Eftersom allt ändå bara var förvirrande ovan, illustrerar jag med en förvirrad bild. Vattenmelonbabykläder, svalkande i sommarvärmen? Lånad från http://shanghaiist.com/2013/08/09/baby_wears_watermelon_shorts_hat_to_cool_off.php .