Lombok #5

Vandringsdag 3, från kratersjön. Toppen är där som igår, och vulkanen verkar sova gott.
Jag har också sovit gott, men har svullnat i ansiktet? Skumt. Jag brukar svälla på händerna när jag går långt med ryggsäck som stryper blodflödet lite kring axlarna, men inte såhär i ansiktet? Kanske pga höjden (trots allt 3726 m från 0 på ganska kort tid, och sen ner till typ 2000 m nu), kanske pga att tältgolvet lutat åt fel håll? Ingen aning. Siktbegränsning i alla fall. Det gick tillbaka successivt under dagen.
Frukost med rostad syltmacka och pommes frites! Sen har man energi för att vandra uppåt igen. Iväg!Man måste ju komma ihåg att vända sig om också!Deltopp. A övervakar.Det var inte riktigt här vi skulle rasta, så när guiden kommer upp får A leta en ny övervakningssten.
C fnissar åt att hon håller på att tappa brallorna på den här bantningsresan… verkar som höjdmetrarna och omkretsen har samband för henne! Sen mer uppåt i stenigare miljö. Men som sagt måste man ju vända sig om. Varje gång tror man ju att man hittat den vackraste vyn över vulkanen, toppen och sjön… bara att njuta!Mera uppåt.Nämen titta, en vulkan, en topp och en sjö! Så vackert!
Selfie-pinne såklart! Sydkoreanska vandrare.
Nu kommer det inte fler bilder på toppen, vulkanen och sjön, för nu lämnar vi kraterranden och börjar vandra neråt. Kargt landskap efter det senaste riktiga utbrottet för 5 år sen, sotsvart efter de nyliga gräsbränderna. Sandigt, dammigt.
Rast vila lunch. Gott.Särskilt kring de ställen där vandringssällskapen ofta rastar, fattar ju de smarta aporna att det finns saker att mumsa på!Just det, vi lunchrastade alltså strax efter vi kommit in under trädgränsen. Nu är det annan typ av natur. Och alla foton får en lite konstig grönblek ton.Hade varit trevligt om den här skylten hade följts. Ärligt talat så var även förra rastplatsen en soptipp, och längs stigen som vi alla vandrare går, så är det förutom allt ”vanligt skräp”, rester från otaliga toapauser. Toapapper, bajs, bindor, tamponger, faktiskt vansinnigt äckligt och sorgligt, hur lite guider, bärare och turister bryr sig. Ändå kallas det här reservatet för en ”eco park”. Här är saker jag ska lära mig att åtminstone fråga efter i fortsättningen, innan resan. Vad guider och bärare egentligen har för villkor, samt hur området hanterar skräpet från turisterna.
Djungelmannen! Lättvandrat, stadigt nerför längs stig bara.
Sista nattlägret.
Bärarna fixar tälten, trollar fram friterade bananer, sötpotatis, och CocaCola-burkar. Och senare, middag.
Sen när det blivit mörkt är det inte så mycket man kan göra mer än att krypa in i tältet, lyssna på alla spännande ljud i djungelnatten… och sova gott!