AUS NZ #6
Glade House till Pompolona Lodge, 16 km.
Före frukost, lunchmackeförberedelser! Sen iväg allteftersom man blir färdig, ingen stress eller absoluta klockslag på minuten, ingen väntan på andra, skönt! Tre guider, en längst fram, en bak, och en som en ”social fjäril som fladdrar fram och tillbaka i mitten av gruppen”, som de beskrev det!


Uppenbarligen gick vi inte ens 1,6 km från båtbryggan till Glade House dagen innan, för här kommer första mile-stolpen!




En kort avstickare från leden ut till Wetlands, ganska lik en svensk fjällmyr.



Fågelskådare får skådarfågel på skon? Nyfiken och modig liten pippi. Toutouwai på maori, eller South Island Bush Robin på engelska.



Mer pippi!


Mycket vatten bundet i växtligheten, kolla så mättad den här mossan är!
Mannen som kunde tala med fåglar.

Bara att vandra på i eget tempo, lyssna på fågelkvitter, njuta av lagom temperatur och frisk luft. 




Tills det börjar kurra i magen. Lunchstopp vid Clinton Hut. Varje morgon kunde man förutom lunchmackorna förse sig med en frukt, en chokladbit, och den nyzeeländska motsvarigheten till jägarsnus. En bladning av nötter och från, kokos, banan, ananas, russin. Snaskigt!

Ny typ av natur, och vädret har bestämt sig för att inte regna!
Ännu en frivillig avstickare, Hidden Lake.

Hitta Nemo? Hitta den lilla oranga gubben i bilden!



Tillbaka på leden. 

Varning för lite större fåglar, en typ av papegoja som heter kea, och som är finurlig och kaxig, går loss på oövervakade ryggsäckar, kängor, och allt vad den kommer åt! Har inga problem att öppna ett blixtlås om nåt mumsigt finns innanför!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kea
Ett jordskred på 1980-talet skapade Dead Lake och ett typ Döda Fallet.

Framme vid Pompolona Hut, mottagning av personal som bjuder på något svalt att dricka och frukt.


En dusch och lite vila, sen träffas i samlingsrummet. Mumsa mingelmat igen…


God mat igen! Det finns tre varmrätter att välja mellan varje dag, för oss vandrare blir det olika, men varje station lagar alltid samma mat eftersom vandrarna ju bara kommer förbi en gång. En av alla de saker som gjort att hela vandringsleden och vandringen är en extremt smidig och välplanerad väloljad organisation, men utan att bli opersonlig eller tråkig!

”It takes two to tango”, inte exakt vad man trodde skulle vara kvällsaktiviteten! Peter från UK är numer mitt livs första tangokavaljer, jag var nog inte hans hans mest lättlärda nybörjare dock… men han förklarade tango att det är som en konversation, varje steg leder till ett nytt, inte så mycket regler. Dock var uppenbarligen inte mina fötter och ben så pratglada, haha! 
Sen blev jag och A lite blyga för att dansa mer och låtsades att vi var heeemskt intresserade av floran, här är iofs ett ”pepper tree” vars blad vi smakade på igår!
AUS NZ #5
Queenstown till Glade House, 1,6 km vandring efter transport till början av leden Milford Track.
Morgonsamling, namnskylt på!


Lasta bussen. Nåns ryggsäckar måste ju vara längst ner… jaja, vi har inga chipspåsar med oss!

Vy från bussen, en massa kompisar som hjälper mig att få fina klädplagg!
Lunch och sen framme vid sjön Te Anau. En timmes båtfärd ungefär. En del regn och stänk ute på däck, inte helt fotovänligt!



Ilandstigning och skotvätt. Naturen är känslig, landet vill inte få fler katastrofer med växter eller djur som inte hör hemma här.


Här böjar det! Fast idag är det bara några km promenad till första stugan.
Fällor och gift för att försöka kontrollera mängden oönskade djur. Britterna började med att importera kaniner, men utan naturliga fiender så blev det, hm, väldigt många kaniner. Då importerade man de brittiska kaninernas naturliga fiende i sin hemmiljö, men… detta lilla rovdjur lyckas ju såklart äta upp en massa andra lokala djur som inte var vana vid den sortens fiende. Olika lokala fåglar och annat utrotade. Etc., mm, osv, … många mindre lyckade försök att ändra naturen, och nu nästan lite panik att behålla de lokala djuren.



Glade House, första stationen. Vi kommer sen att vandra mellan en sån station varje dag, man kan varken vandra längre eller kortare, detta är hur leden fungerar. Vi har ett lyxvandrarpaket får man säga, bor i eget rum med säng, eget badrum med dusch, all mat ingår… mycket bekväm vandring! Man kan även vandra utan dessa bekvämligheter på denna led, men då är det sovsalar och egen matlagning. Bara ett visst antal vandrare per dag släpps ut på leden, baserat på antalet bäddar som finns tillgängliga. Det är inte fritt att vandra, utan man måste alltså ha bokat plats/tillstånd.

Samling! Guide Andrew (till vänster i i röd T-shirt) samlar sin flock för gruppfoto och uppdelning i smågrupper för att ta en kortare promenad i naturen närmast stationen. Småregnigt.


Guide Jordan, som är bror till guide Andrew, visar natur. Lummigt och grönt!











Tillbaka på stationen, lite mingelmat. Varje dag innan middagen var det så, mmm! En äppelcider också.
Information om upplägget, planer och tider. Sen fick vi alla upp och presentera oss kort för varandra. 
Sol och regn om vartannat ute!
Middagsdags! Trerätters varje dag, ujuj, till och med lite godare än frystorkade Real Turmat som vi fått av pappa K! 🙂
Mätta och nöjda tar vi en liten kvällspromenad och försöker att låta bli att mata sandflugorna för mycket. De är ungefär som svensk knott. Urk!
Hängbroar över klart vatten kommer det att bli fler av. Ål i floden! Clinton River.






Natti natti!

AUS NZ #4
En dag som mest är resdag, förutom restiden så är det +2 timmars tidsskillnad som äter upp dagen också, från Sydney till Queenstown. Det ser lovande ut redan när man kliver av planet!

Får man med alla sina väskor är det inte mycket att gnälla över att bussen in till stan som ska gå var 15:e minut inte går var 15:e minut.


Budgetboende, men eget rum i alla fall, trots att det är ett vandrarhem.





Det var det, den första kvällen! Nästa dag, vandringsinformation kl 17, fram tills dess fria aktiviteter. Efter +3 timmar tidsskillnad till Sydney och +2 till till Queenstown, blev det tydligen en sovmorgon, och sen varsin kaffe och surdegsmacka på McDonalds. Queenstown är ungefär som en skidort i Alperna på sommaren, samma typer av människor, och massor av friluftsaktiviteter man kan roa sig med.
Hitta på något lagom långt i tid innan mötet? Förutom att bara njuta av bra temperatur och frisk luft, linbanan upp på berget mitt i stan.

Och en liten promenad.






Samling. 33 vandrare av olika sorter, lån av utrustning för somliga, information om upplägget.
Sen traskar vi till ett vandrarhem i andra änden av centrum, där man kan på egen risk förvara sitt bagage, när vi kommer tillbaka efter vandringen ska vi inte bo på samma ställe som vi gör nu innan, och dessutom var alla förvaringsboxar på nuvarande boende alldeles för små för väskan i storleksklass ”rullande garderob”… Ser kassaskåpssäkert ut, va?

Fina vyer mitt i stan. Sjön heter Lake Wakatipu.

Mums! Sallad med lammfile, chevré och couscous!

Och slutligen, vad Anders tyckte var en fin godnattsaga, i skyltfönstret på en friluftsbutik.

AUS NZ #3
Med allt bagage på samma ställe som oss, och fint väder i prognosen, så hoppade vi på en guidad tur till Blue Mountains. http://en.wikipedia.org/wiki/Blue_Mountains_%28New_South_Wales%29
Hotellobbyn hade en massa reklamblad för olika aktiviteter och olika arrangörer, vi tog en snikversion (den billigaste…) av dagstur. Upphämtning kl 0715 längre ner på vår hotellgata var instruktionen, men var i tid. OK, haha, inte så att bussen direkt var i tid, den kom 0730 när vi nästan höll på att ge upp och tro att vi blivit lurade. Men nej, Rodney, ”call me Rod”, kombinerad busschaffis och guide och livskonstnär hade bara en lite coolare attityd till planering än oss, no problems mate!

Efter ett stopp för te och toa, Wentworth Falls och en promenad på en timme ungefär.

Maffigt!


Ett mystiskt hål, undrar vem som bor där?
Rod håller hov för oss turister.
Ibland kanske en sån där selfie-pinne inte vore så dumt…


Tiddelipom!


Kanten är nära!






En promenad igen, via ett annat vattenfall. Govett’s Leap.





Lunchstopp! Mystisk taggig boll.

Kastanj!

Bygg din egen lunchbaguett, Aussie style. Smidigt och gott!

Buss-sällskapet rullar vidare. Nu till formationen ”Three Sisters”.

Grus i dojan.

Lincoln’s Rock. Sandstensklippa med utsikt och potential för luftfärder.


En skrotbil hade provat en just en sån luftfärd, i sällskap med några cyklar.

Någon som har huggit i sten vad gäller kärleken?
Eller karvat i sandsten, i alla fall. Lite mer hoppfullt!
Skön avsats med utsikt.

Perfekt för ben-dingel.

Sett från ben-dinglarens vy:

Märkliga formationer bland allt det släta.
Vi avslutar med lite svenskt stål som letat sig till Sydney, känns bra!
Begränsade öppettider
Nu dags för semester, kinesiska nyåret börjar nästa vecka, vi är på väg mot getens år. Eller fårets, likte oklart beroende på vem som översätter!
Vi åker till Nya Zeeland med målet att vandra på sydön, en led som heter Milford Track.
http://www.doc.govt.nz/parks-and-recreation/tracks-and-walks/fiordland/northern-fiordland/milford-track/
(Eller, googla efter bilder på Nya Zeeland och Milford Track, så ser ni landskapen. Fantastiskt!)
Nya Zeeland är ju Sveriges antipod (tvärs på andra sidan jordklotet), men även från Shanghai är det en lång resa. Vi ska även ha några dagar i Sydney innan, se en liten skvätt även av Australien.
Kanske kommer vi att blogga från hotell-wifi, men under vandringen är vi definitivt nerkopplade.
Kanske dyker gästbloggaren upp? Vem vet! Spännande!
Tillbaka i Shanghai 1 mars.
Var rädda om er!
Borneo #4
Jahapp, vilat en stund, ätit en riktig frukost, dagens enda aktivitet är att gå 6 km ner till starten igen, och sen köras till Kota Kinabalu och flygplatsen för att åka till Sandakan på kvällen.
Morgonen ser fin ut! Lite snopet att inte ha kommit upp på berget dock. Ser ju inte så märkvärdigt ut i dagsljus och sol?

Nedan, i vänsta delen av bilden, precis under klyftan mellan 2 toppar, ser man en vit rand som går lite snett uppåt längs berget. Det var sektionen med rep där vi vände.





Men plötsligt var det som att slå om väderströmbrytaren, det började med några droppar regn, strax därefter förstår man varför det heter ”regnskog” och vi hade hela resten av vandringen, 2,5 timmar i ösregn. Ha!
Tillbaka till starten. Jackan lika blöt inuti som utanpå, pffft.


Tillbaka till Kota Kinabalu, ganska många timmar innan flyget går, så vi strosade runt kring samma marknader, diverse mat och fisk och skaldjur. Alltid lika spännande att titta på allt!









Slutligen, vi bygger om hotellrummet på Sheraton i Sandakan till torkrum…

Borneo #3
Ingen stress egentligen, vi ska bara vandra 6 km idag, men när man upptäcker att klockan man ställt på morgonringning inte hörs när den ligger åt ett visst håll, och man vaknar en timme senare än avsett… suck. OK, vi ser i alla fall det berg vi siktar på från stugan vi bor i, även om vi inte ser toppen. Frukost och klura ut hur man hittar sin guide, och hur man lämnar all sin packning utom det man behöver för 2 korta dagsvandringar med en vandrarhemsnatt emellan.

Svaret är att man bara äter sin frukost och så hittar man sin guide, och man lämnar all sin packning utom det man behöver för 2 korta dagsvandringar med en vandrarhemsnatt emellan mot en avgift på 10 MYR, ca 22 SEK. Easy peasy. Sen blir man skjutsad till entrén av vandringsleden.



Första hållplats efter bara några hundra meter är nästan Carlssons fall:


Mest en massa uppför. Men skönt att vara ute i naturen. Plötsligt började det härja och visslas i visselpipa, nästan så att man tror att man är i en vanlig kinesisk park en lördag. Men här var det på riktigt. En höjdsjuk person bärs hastigt ner på bår.


Jag är inte höjdsjuk, bara tung i benen som vanligt när det är uppför.


Mata inte djuren nej, men hm, ekorrarna på rastplatserna är tama och feta som om de smakat på mer än ett enstaka vandrarlunchpaket… (Egentligen är väl en ekorre obetydligt sötare än en vanlig råtta med burrigare svans?)

Här är en ca 20 cm röd blodigel som jag bestämde mig för att verkligen inte mata…

Bara att trampa på uppåt. Hej och hå.









Dagens mål! Laban Rata guesthouse, 3272 m.


Vi delar rum med 2 finska killar.

Utan selfie-pinne!
Sen är resten av dagen mest en väntan på middag, sova några timmar, hoppas att man hör sin väckningsklocka kl 02 för en liten frukost och sen ut för att gå mot toppen och vara beredd på soluppgången kl 06! Inte mycket till utsikt, om man inte räknar moln:

Lyckades höra larmet, och komma i ordning. Pannlampa på! Nu är klockan 02:30 och det ca 2,5 km vandring vi har framför oss för att komma upp till 4095 m.

Men vad f-n… vi kommer ca 50 höjdmeter, grinden upp till vandringsleden är låst, och ingen av guiderna verkar veta hur man får tag på parkvakten. Eller är leden stängd pga väderprognosen? Ingen vet. Många pannlampor står och bländar varann och gäspar.


Vår guide verkar dock nöjd ändå?

Efter en halvtimmes väntan kommer parkvakten, nu är klockan precis 03.

Vår guide har positionerat oss först medan vi väntade på grindöppningen, och vi drar iväg med ett sjujäkla tempo. Branta trätrappor. Många. Jag tror att mina lungor ska explodera och det går enormt tungt, jag funderar om jag inte måste ge upp och vända hem? Men så tittar jag bakåt, det är en jättelång lucka till nästa person, och alla de typ 50 personer därefter. Jag lugnar mig lite av att i alla fall inte vara propp för andra. A är lätt och snabb i steget som vanligt uppför, orättvist!
Vi kommer ut ur skogen, och fram till en passage med berghällar och rep som man får ta hjälp av för att komma upp. Precis samtidigt börjar ett skyfall, och hård vind.


Stopp och hastigt leta fram regnbrallor och ryggsäcksöverdrag.

Fortfarande få nära efter oss. Men oavsett med regnkläder på, det blåser hårt i regnet, kyler snabbt. Och tanken på hur man ska kunna gå nerför branta hällregnshällar? Och komma över de exponerade passagerna högre upp på väg mot toppen? Guiden säger konstigt nog att vi får välja om vi vill fortsätta. Det är ju vad vi förväntar oss att en guide ska avgöra, vad som är rätt, fortsätta eller bryta. Eller att parken helt enkelt stänger berget när det är för dåligt väder, både regn och vind. Vi väljer att bryta. Möter en massa personer som inte ens kommit upp ur skogen ännu, som verkar tycka att vi är mesiga och tar konstigt beslut, det mumlas bara. Jaja, beslutar inte guiderna så får väl var och en göra det, vi kan ju bara beskriva hur det sett ut högre upp, och utan vindskydd från skogen. Hejdå!

Blött både uppifrån och underifrån. Stigen har bytt om till bäck.


Inne i stugvärmen igen, bland de första tillbaka in, klockan är nu 05. Funderar på hur genomsura alla vandrare i dunjackor måste vara som dessutom är kvar ute ännu, och de som går med vanliga enkla löparskor eller Converse? Brr.
Jaja, 3668,1 m blev det, enligt guiden. Lilla klättraren strax under 7 km på leden på bilden var vi ungefär. Toppen finns kvar däruppe till en annan gång!



Torkning är det inte tal om, men en liten vädring och några timmar sömn i alla fall. Kl 0730 kommer våra rumskompisar hem, de har inte heller kommit upp på toppen. Facit blev att ingen gjorde det, denna natt.


Borneo #2
Guide Herman plockar upp oss, och vi åker mot naturreservatet kring Mount Kinabalu. En sällsynt vy att se berget utan moln på toppen säger han, så vi stannar och fotar.



Känns lite snopet att åka förbi ananas-odlingar, och bli förvånad över att inte veta att det ju inte är en frukt på ett träd, utan en planta på marken där i stort sett bara blast sticker upp…
Men man får lunch och får komma in i parken ändå!


Herman tar med oss på en runda i en botanisk regnskogsträdgårdspark.


Lian för nybörjar-Tarzan?

Men? En av mammas krukväxter ju!


Köttätande!






Rotting!

En orm som vi skulle vara försiktiga med, giftig! Men fin.


Övernattning i stuga i parken, middagsbuffé, melonkonst och en intressant insekt!




Och så drömmer vi om denna topp inför imorgon!

Kärlek
Nej, det är inte en pappa som bär sin dotter.
Det är en pojkvän som bär sin flickvän…
Han fick kämpa på en bra bit tills hon behagade att bli nersläppt, vid nästa gatukorsning.
Nu vet man ju inte hur de har det tillsammans, men jag började nynna Winnerbäck i mitt huvud… ”mera kär i kärleken i sig än i dig”…






