Zhangjiajie i bilder #3
Sista dagen. Låga moln och lite lite duggregn tidigare dagar, byttes mot… ösregn! Bläh. Ett och annat paraply, och engångsregnrock, och skoöverdrag.
Mer linbana! Tänk en klar dag utan moln, wow!
Sikten uppåt:
För att göra en toppbeskrivning kort, så åkte vi ner igen ganska per omgående… Väl nere, en del hade ju fattat hur man bäst håller skorna torra!
Typ äsch, vad göra nu då. Lite för tidigt för lunch också. Kanske ett galleri vore OK, en lokal konstnär som målar med sand? Låter ju sådär… men det var super!
Smygfoto:
Junsheng Sandstone painting gallery:
http://www.chinatouronline.com/china-travel/zhangjiajie/zhangjiajie-attractions/Junsheng-Sandstone-Painting-Gallery_493.html
Jahapp, lunch och sen kanske inte så mycket mer. Men vänta, det klarnade! En linbana till gick från centrum och upp i bergen, mot Tianmenshan Cave.
Men först, en kö. Duktigt slingrig, fascinerande att få ihop så många kö-meter per area…
Man får glädjas under tiden man köar åt coola guider, som denna!
Linbana alltså, åtminstone upp till mellanstationen, övre delen var stängd pga åskoväder på morgonen.
Sista biten upp med buss på serpentinväg.
Framme! Tianmen-grottan, eller, ett hål i berget i alla fall. 999 trappsteg för att komma upp till det 131,5 m höga och 55 m breda hålet (fint med detaljerad fakta, va!):
Hej och hå, uppåt!
Fördomsfullt kan man säga att kineserna i allmänhet inte gillar aktiviteter som är jobbiga, typ att gå om det finns en buss, om än så sträckan bara är 500 meter. Och avsaknaden av förmågan att bedöma konsekvenser är ju både bra och dålig, det får man ju säga… Trappan kryllade av barn, gamla, starka, svaga, och en del som inte ens tyckte att skovalet var en stopper! Imponerande.
Neråt är ju alltid värre, särskilt som trappan var brant och stegen inte särskilt djupa för strl 40 i skor, kombinerat med regnvått.
På vägen ner i linbanan ringde resebyrån och meddelade att vårt plan hem till SHA kl 19 skulle bli ”minst 3, upp mot 4 timmar försenat”. Goddag. Men vi åkte ut till flpl, stod i en lång incheckningskö, softade i varsin massagefåtölj, sen bussades vi till ett småsunkigt hotell som vi kunde vila på i 3 timmar. Bra arrangerat, för det fanns inte många sittplatser på flpl. Kö vid incheckningen, som i Gbg, bredare än lång!
Till sist bara en stilstudie från ett av de få fiken i avgångshallen. Förklarar bra varför jag INTE tror att jag skulle kunna driva ett fik i Kina… med lönsamhet, och humöret i behåll.
Summerat, bra resmål, dåligt väder.
Och den mysläskiga glasgången högt uppe på en av topparna som KriGro hittade en gång för länge sen, är ogjord pga dåligt väder. En anledning till ett besök till, kanske!
http://www.absolutechinatours.com/news/skywalk-4253.html
Zhangjiajie i bilder #2
Ny dag, samma låga moln, inget regn men mycket hög luftfuktighet.
Zhangjiajie National Forest Park. Entrén till parken, inklusive poserande!
Biljetterna är tredagars, så såklart måste man ha fingeravtrycksläsare så att det inte går att dela på en flerdagsbiljett på flera personer.
Nej men, vad oväntat, en kö! Fast denna gick snabbt. En massa rosa bussar går i skytteltrafik och matar folk mellan olika delar i parken. Park och park förresten, tänk ”naturreservat”.
Första stoppet. ”Tourism Etiquette Rules for Chinese Citizens”, i alla andra länder hade det räknats som diskriminering eller hets mot folkgrupp, men man känner sina egna så inhemskt är det OK… (Dessa instruktioner hade nog behövts på pyramiderna i Egypten också? http://www.sydsvenskan.se/varlden/massprotester-efter-klotter/)
Lite kö. En skumpig monorail-bana. Poserande, både utanför och på det skumpiga lilla tåget! Och vid slutstationen.
Tillbaka till bussandet.
Om man inte först stannar för lite snacks. Fågel på pinne, typ.
Nej tack, jag är fortfarande mätt från frukosten. Kollar hellre på bergen.
Nästa stopp, planen är utomhushissen i Bailong. Men först en hyfsat kort kö fram till en trappa. Skönt att få stå ute, och under tak, det duggar lite. Jag lånar en bild från nätet på själva attraktionen (http://www.topchinatravel.com/pic/city/zhangjiajie/attractions/bailong-elevator-2.jpg .)
Frid och fröjd och tilltugg, efter ca 30 minuter är vi framme vid trappan.
Äsch, trappan var i själva verket en kö på 30 minuter till, fast i uppförsbacke. Men ute, och under tak. Helt OK. Upp på en avsats, fri himmel med lite dålig sikt, men frisk luft. Gött. Var är den där hissen nurå?
Va? En kö till?
En kö som är en flera hundra meter lång tunnel, med fuktig sunkig luft, ett enormt oljud, och massor av folk. I 60 minuter.
Efter totalt 2 timmar kö, framme vid… hissen! 330 m hög utomhusdubbeldäckarhiss. En perfekt anordning för att klämma in 25 personer per däck, och åka rakt in i ett mjölkvitt moln! Suck. Inga vyer. Men framme/uppe, en ny… kö, denna gång till en buss. Till nästa utsiktspunkt.
Till stället där man låser fast sitt hänglås och slänger nyckeln, för kärleken, för släkten, för framgång i livet.
Bara ett urval, så många lås att ni kan inte ens ana… Jag gissar att om jag skulle ha en lönsam kiosk, så kunde att hyra denna hänglåsförsäljning vara ett bra alternativ.
”First Bridge in the World”, en naturlig bro som nog hade gjort sig i molnfritt! Världens högst belägna naturliga bro, säger de.
Nästa sevärdhet, haha, humor med en sån skylt i detta väder och siktförhållande…
Linbana ner genom molnen.
Väl nere en tavla med vad vi har sett, bakom molnen.
Men man kan ändå vara glad över de toppar man ser! Stackars Sandy känner sig lite ansvarig för vädret, så hon klämmer in en bonus-park-del längs en bäckfåra. Skönt att få sträcka ut benen i en rask promenad, och i denna fuktmättade luft, som känns så fantastiskt skön!
Helt allvarligt, känslan här var extremt lik att gå längs Säveån vid Stenkullen, en vårdag mitt i vitsippeblomningen! Frodigheten, grönskan, luften, dofterna…
Alla vill kanske inte sträcka ut stegen, då finns det alternativ såklart.
Posering strax innan vändpunkten för att hinna tillbaka innan mörkret kommer och sista bussarna går.
Avslutning av dagen med fotmassage och middag, båda med ungefär samma temperaturer…
Regn och sol
Äsch. Regn. Prognosen förutspådde fram till kl 14, sen sol. Och så rätt de hade! Tyvärr, eller som tur var. Lite åkning på slutet i två timmar innan liftstängning bara, för det är dåligt med torkmöjligheter på hotellet, så det är inget nöje att blöta ner hela skidklädseln. Men ett varmt skönt bad efteråt igen!
Nepal dag 8
Till Bamboo.
Vandringsdag 6, ner till 3200 m, ca 6 timmar.
Ner, ner, ner, samma väg som vi gick upp. Utsikten ser annorlunda ut om man byter riktning! Regnig dag, natt och försök att torka upp i Bamboo.
Men först! Kl 05.45 bonkar Lama på dörren, uppåhoppa! Berget är här!
Ja, minsann! Soluppgång på gång, och molnen är glesa och fluffiga! Världens 10:e högsta berg igen!
”Alla var där.”
Lama har preppat en tröja med vårt äventyr, som vi får signera. (Extra gulligt är att han har tagit våra namn så som det står i passen, så de som inte heter sitt tilltalsnamn som förstanamn får bjuda på att avslöja sina arvegods av förnamn…)
Mera berg, när vi ändå är vakna!
Macchapuccre/Fishtail. Detta är inte den mest karaktäristiska sidan av det, snarare ”baksidan”.
Dimman rullar in.
Frukost, packning för avgång. Huvudsaklig riktning neråt idag alltså. Som även sagt, byter man riktning, och slipper dimman, har man en annan utsikt än på vägen dit!
Det drar ihop ännu mer. Och börjar regna. Jag vill poängtera att detta inte är en kulturtants-keps, utan en tuff sportig keps från (realådan på) Fjällsport i Göteborg, av märket Arc’teryx. Hoppas min mobbare läser detta...
Ringarna av Notre Dame samlas igen.
Det blir inte så mycket fotat i regnet, men vandringen går ner till Bamboo, som ska bli vårt nattläger och stället där vi försöker torka oss och en del utrustning som inte bärarna riktigt lyckats regnskydda idag. Russinfingrar! Och regnponchos!
Som lite kuriosa och pausmusik kan jag visa en typisk dusch på berget, med toa-kombo.
Kväll efter middag, kvar i matsalen, AnCa passar på att be Lama rita in vägen till toppen av Annapurna I. Bra att ha till nästa expedition?
Paraply parasoll
Inte så att man ser riktigt lika många paraplyer i solskenet som när det regnar förstås, men väldigt många! Paraplyerna får extraknäcka som parasoll för att skydda mot solen, både för värmen och för risken att få en solbränna. För precis som hemma i väst innan Coco Chanel på 1920-talet, många tycker att solbränna är för de fattiga och lantarbetare, fult!
Så, paraplyförsäljare en solig dag:
de är inte pessimister, utan opportunister för ytterligare ett användningsområde!
carlssonkarlsson 