Glade House till Pompolona Lodge, 16 km.

Före frukost, lunchmackeförberedelser! Sen iväg allteftersom man blir färdig, ingen stress eller absoluta klockslag på minuten, ingen väntan på andra, skönt! Tre guider, en längst fram, en bak, och en som en ”social fjäril som fladdrar fram och tillbaka i mitten av gruppen”, som de beskrev det!


Uppenbarligen gick vi inte ens 1,6 km från båtbryggan till Glade House dagen innan, för här kommer första mile-stolpen!
En kort avstickare från leden ut till Wetlands, ganska lik en svensk fjällmyr.
Fågelskådare får skådarfågel på skon? Nyfiken och modig liten pippi. Toutouwai på maori, eller South Island Bush Robin på engelska.

Mer pippi!

Mycket vatten bundet i växtligheten, kolla så mättad den här mossan är!
Mannen som kunde tala med fåglar.
Bara att vandra på i eget tempo, lyssna på fågelkvitter, njuta av lagom temperatur och frisk luft.
Tills det börjar kurra i magen. Lunchstopp vid Clinton Hut. Varje morgon kunde man förutom lunchmackorna förse sig med en frukt, en chokladbit, och den nyzeeländska motsvarigheten till jägarsnus. En bladning av nötter och från, kokos, banan, ananas, russin. Snaskigt!
Ny typ av natur, och vädret har bestämt sig för att inte regna!
Ännu en frivillig avstickare, Hidden Lake.
Hitta Nemo? Hitta den lilla oranga gubben i bilden!
Tillbaka på leden.
Varning för lite större fåglar, en typ av papegoja som heter kea, och som är finurlig och kaxig, går loss på oövervakade ryggsäckar, kängor, och allt vad den kommer åt! Har inga problem att öppna ett blixtlås om nåt mumsigt finns innanför!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kea
Ett jordskred på 1980-talet skapade Dead Lake och ett typ Döda Fallet.

Framme vid Pompolona Hut, mottagning av personal som bjuder på något svalt att dricka och frukt.
En dusch och lite vila, sen träffas i samlingsrummet. Mumsa mingelmat igen…
God mat igen! Det finns tre varmrätter att välja mellan varje dag, för oss vandrare blir det olika, men varje station lagar alltid samma mat eftersom vandrarna ju bara kommer förbi en gång. En av alla de saker som gjort att hela vandringsleden och vandringen är en extremt smidig och välplanerad väloljad organisation, men utan att bli opersonlig eller tråkig!

”It takes two to tango”, inte exakt vad man trodde skulle vara kvällsaktiviteten! Peter från UK är numer mitt livs första tangokavaljer, jag var nog inte hans hans mest lättlärda nybörjare dock… men han förklarade tango att det är som en konversation, varje steg leder till ett nytt, inte så mycket regler. Dock var uppenbarligen inte mina fötter och ben så pratglada, haha!
Sen blev jag och A lite blyga för att dansa mer och låtsades att vi var heeemskt intresserade av floran, här är iofs ett ”pepper tree” vars blad vi smakade på igår!