Q&A, del 1

Tack för post i brevlådan och email i inboxen, ni vet vilka ni är. Jag har saxar här några rader ur inboxen, och lite reflektioner på dem.

Q: ”Det låter i bloggen som om vardagen och vanan har tagit över lite? Inte lika mycket förvånade konstateranden längre. Stämmer det eller är det mest att du tror att vi är trötta på att läsa om dem?”
A: Vardagen är verkligen vardag, arbetsdagar helt enkelt. När man är hemma på kvällen kring 19-tiden är det dags att hitta nåt ätbart hemma. Har sällan längtan efter något särskilt, och dåligt med inspiration att handla mat för att laga. Borde planera bättre!
Efter mat i magen, surfa lite, kanske telefon med Sverige, skrota hemma, sova och upp igen.
Helgerna är bra. Sova tills man vaknar, men ändå komma upp i vettig tid, tvätta nån maskin, ut på stan och göra ärenden och se sig om, lite lagom blandning av plan och planlöst. Mycket av det man ska göra är ganska krångligt när man inte kan kinesiska såklart, men äsch, det mesta går med lite tjat, pekande och charader, och om man inte har superbråttom är det ju inte så noga med tiden heller, när man är ute på små och stora äventyr.
Jag har idag hämtat en omsydd dunväst som blev rätt, utan att jag och skräddaren kunde prata med varandra! Jag lyckades tillåmed hämta den på rätt dag, och priset var detsamma som vi kom överens om i söndags! Sen är det ju som sagts förut, mer skillnaderna än likheterna man reagerar på.
Fortfarande är biltrafiken ett mysterium.
Det som man som svensk tycker är ohyfsat beteende, trängsel, spottandet, harsklandet, sällan nån som håller upp en dörr, … det är annorlunda, helt enkelt. Ibland känns det även som en generell avsaknad av att tänka på risker och konsekvenser, i många olika situationer.
SH är dessutom helt utan natur, och platt. Och ibland trångt med mycket folk på lite plats.

Q: ”Har tänkt på dig betydligt mer än vad jag har hört av mig. Jag hoppas ni har hittat er vardag och att det fungerar. När jag har läst bloggen i dag så verkar det så. Och att du har dina vänner som följer dig. Det måste kännas gott.”
A: Den här bloggen är ju för att kunna höra av sig till så många som möjligt samtidigt! Bloggen visar lite av vår vardag, även om det inte är så märkvärdiga dagar!
Och absolut är det härligt att veta att vi har våra familjer, släkt, vänner och kolleger hemma!
Jag har många som jag hör av mig till alldeles för sällan egentligen, men när man väl träffas, pratar, mailar, så hittar man ju varann snabbt igen. Det är en fin känsla, så mycket bra folk man har omkring sig lite här och var!

Q: ”Trivs ni bra med era jobb? Måste vara svårt med språket, kinesiskan kan inte vara så lätt att lära sig, är dom bra på engelska där?”
A: Jobben är bra, mest förvånande är kanske att vi bytte vem som har det intensivast på dagarna, jämfört med de senaste åren hemma. Men det kan ju ändra sig igen!
Språket är svårt ja, men som tidigare, man klarar sig hyfsat för vardagssituationer ändå. Dock ska vi börja med vår språkkurs i februari, att kunna räkneorden, riktningar, ordentliga ja, nej, stopp, stanna, vänster, höger, upp, ner, det kommer ju att göra saker enklare!
På jobbet är det engelska med kineserna, i genomsnitt är vi svenskar nog bättre än kinesiska kollegerna, men det funkar. Många av kineserna är mest ovana att prata, men duktigare att läsa och skriva, ungefär så som jag skulle känna mig begränsad i Tyskland med bara mina enkla kunskaper.
De som är över 40-45 år kan sällan engelska, och sällan typ taxichaufförer, expediter, postkassörer. Man får försöka hjälpas åt, vi är ju bara gäster här! Finns dessutom appar till mobilen så man kan skriva på engelska och få översatt till kinesiska, så man kan visa tecknen för ”salt”, ”lim”, eller vad som nu är svårt att göra charader på… och man kan ta hjälp av kollegerna att ringa eller skriva lappar på kinesiska.