Perspektiv
Nu har vi lämnat Mamma Pappa K på flygplatsen för deras långa resa tillbaka till Norrlands huvudstad (?). Även om jag och A har jobbat vanliga dagar, har vi hunnit göra ganska mycket tillsammans, och så hade vi ju 2 helger.
Både med Mamma Pappa K och med bröderna C med sällskap, så får man ju hjälp att zooma ut lite. Det de ser i Shanghai med friska ögon för första gången nu, är det som vi själva tyckte var udda, konstigt, spännande och fantasieggande i början. Men nu har man ju vant sig på något konstigt sätt? Säger inte att man förstår hur allt funkar, men saker man har slutat reagera på, på samma sätt som i början. Och förutom allt det stora i en stad som SH, med höga byggnader, enorma vägnät, broar, tunnlar, trafiken, och annat ”i infrastrukturen”, så är det ju minst lika stort utbyte av att iaktta det lilla.
Någon som sorterar grovsopor. Eller steker pannkakor i ett gathörn. Klipper en häck. Kör en trehjulig lastcykel med ett berg av tomma plastflaskor. Säljer hörlurar ur ett snabbt hop-plockbart knyte på trottoaren. Dansar eller sjunger i grupp på gågatan. Spelar saxofon kl 7 på morgonen i en park. Går baklänges och gör morgongymnastik. Kör moppe hoptejpad med typ 3 rullar tejp, i motsatt trafikriktning. Rastar hund som har Stålmannendräkt och skor. Säljer nyckelringar med en levande akvariefisk i. Springer efter dig och vill putsa dina skor, även om du har gympaskor. Försöker gifta bort sitt barn med någon annan lämplig förälders ogifta barn, via annonser i Folkets Park. Tränger sig framför dig i kön på McD om du har lämnat mer än 20 cm lucka till framförvarande. Vaktar/servar en gång med varor på mataffären. Sitter som portvakt 24-7 till en gård dit det aldrig verkar komma någon. Kör moppe mitt i rusningstrafik med en 5 m lång stege på axeln. Kör moppe med en levande fisk flappande i en plastpåse mellan fötterna. Låter sin pojkvän bära den exklusiva designerhandväskan. Har glasögon utan glas, som accessoar. Rensar sitt fisknät upphängt på bussvindrutetorkare. Typ så.
Ibland känner man sig som om man spelar strutfotboll, nyttigt att få nya perspektiv! Eller tillbaka de gamla…
Hjärtespalten
Idag var det svårt att vara medmänniska i en hjärtefråga. Kulturerna var så komplett olika att jag nästan inte ens kan, vill, vet vad jag ska säga. Varken hissa eller dissa. En tjej på jobbet berättade glatt att hon skulle åka till Tyskland och hälsa på sin pojkvän, en kinesisk kille som doktorerar där sen några år. Hon hade precis köpt biljetterna till resan. Aaah, kul, tyckte jag!
Men, hm, hon hade stora grubbel. Hon hade alltså köpt och betalat biljetterna själv.
Ja?
Nä, det tyckte hennes mamma och tjejkompisar tydde på att pojkvännen inte var intresserad av henne egentligen. Killarna förväntas göra det. Så mamman var mkt tveksam till att han nånsin skulle ta hand om henne på ett bra sätt, långsiktigt. Eller att han är seriös.
Vad svarar man på det då? Tycker du om honom? Längtar du dit? Hade du råd? Har du frågat honom om biljetter, eller kan ni inte dela på kostnaden om ni båda vill träffas? Ville du egentligen att han skulle betala, eller var detta ok ända tills andra sa sina åsikter?
Inte lätt när man själv är van, har egen inkomst, och kanske även kommer från en generation, och ”samhällsklass” där man ju är van att klara sig själv, inte förvänta sig att bli bjuden, kanske ärligt talat inte vill bli bjuden och därmed i någon typ av tacksamhetsskuld (beroende på situation, såklart!).
”Hur gör man i Sverige?” I Kina är det fortfarande vanligt, särskilt i generationen över mig och därmed nästan typ som kollegernas föräldrar, att mannen ger typ 90% av inkomsten till kvinnan, som sen sköter familjen och hushållets ekonomi.
Ja, hur gör man i Sverige? Säg det. Några räknar i procent av inkomsten och delar utgifterna ungefär så, några har helt gemensam ekonomi, några lägger samma summa i en gemensam pott, några… Äsch, omöjligt att säga ju!
”Hur gör man i Kina?” Lika omöjligt att veta. Nu vet jag ju bara hur hon gör, och vad hennes närmaste tycker? Hmm hmm.
carlssonkarlsson 