Hjärtespalten

Idag var det svårt att vara medmänniska i en hjärtefråga. Kulturerna var så komplett olika att jag nästan inte ens kan, vill, vet vad jag ska säga. Varken hissa eller dissa. En tjej på jobbet berättade glatt att hon skulle åka till Tyskland och hälsa på sin pojkvän, en kinesisk kille som doktorerar där sen några år. Hon hade precis köpt biljetterna till resan. Aaah, kul, tyckte jag!

Men, hm, hon hade stora grubbel. Hon hade alltså köpt och betalat biljetterna själv.
Ja?
Nä, det tyckte hennes mamma och tjejkompisar tydde på att pojkvännen inte var intresserad av henne egentligen. Killarna förväntas göra det. Så mamman var mkt tveksam till att han nånsin skulle ta hand om henne på ett bra sätt, långsiktigt. Eller att han är seriös.

Vad svarar man på det då? Tycker du om honom? Längtar du dit? Hade du råd? Har du frågat honom om biljetter, eller kan ni inte dela på kostnaden om ni båda vill träffas? Ville du egentligen att han skulle betala, eller var detta ok ända tills andra sa sina åsikter?

Inte lätt när man själv är van, har egen inkomst, och kanske även kommer från en generation, och ”samhällsklass” där man ju är van att klara sig själv, inte förvänta sig att bli bjuden, kanske ärligt talat inte vill bli bjuden och därmed i någon typ av tacksamhetsskuld (beroende på situation, såklart!).

”Hur gör man i Sverige?” I Kina är det fortfarande vanligt, särskilt i generationen över mig och därmed nästan typ som kollegernas föräldrar, att mannen ger typ 90% av inkomsten till kvinnan, som sen sköter familjen och hushållets ekonomi.

Ja, hur gör man i Sverige? Säg det. Några räknar i procent av inkomsten och delar utgifterna ungefär så, några har helt gemensam ekonomi, några lägger samma summa i en gemensam pott, några… Äsch, omöjligt att säga ju!

”Hur gör man i Kina?” Lika omöjligt att veta. Nu vet jag ju bara hur hon gör, och vad hennes närmaste tycker? Hmm hmm.